Hur jag och Orkun träffades

Jag har fått väldigt många frågor på hur jag och Orkun träffades under den senaste tiden, så jag tänkte att jag skulle berätta vår historia.

Det hela började för lite mer än 4 år sedan då jag och min jobb-kompis Nina bestämde oss för att åka till Cesme. Jag hade varit där redan året innan och älskade den lilla byn. Redan i februari så började jag leta efter information om Cesme. Upptäckte att det låg ganska så nära en större stad, Izmir, som jag gärna ville besöka. Sökte på internet och hittade en rese-sajt där jag blev medlem och letade upp personer som bodde i Izmir. På den här sajten hittade jag alltså Orkun. Orkun och jag började prata ganska snabbt, både för att han bodde i Izmir och för anledningen att jag tyckte väldigt mycket om fotot han hade på sig själv :-). Till en början pratade vi bara på den här sajten men vi fortsatte att prata på msn och i flera månader innan resan gick av stapeln i maj.

Orkun och hans kompis Utku kom och besökte mig och Nina redan första dagen på vårt hotell. Vi hade bestämt träff med dem och efter att både jag och Nina hälsat på våra "nya" vänner så sa jag till Nina att det är kört. Och hon bara nickade. Det var komiskt nog kärlek vid första ögonkastet. Nina som kände mig ganska så väl visste att Orkun var precis min typ och att det som sagt, var kört.

Vi hade en helt fantastisk semester allihop. Orkun tog oss till olika ställen runt om Izmir och vi fick se staden genom hans ögon. Väl på flygplatsen blev det ett tårfyllt farväl. Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig i en liknande situation, gråtandes på en flygplats. Men det gjorde jag. Det var riktigt svårt att gå till planet så fylld av känslor och med en oro inför framtiden.

Väl hemma pratade jag och Orkun på Skype ett bra tag och planerade in ett par resor under sommaren. Jag åkte till Marmaris, Izmir och Side under sommaren. Sammanlagt 4 veckor var jag i Turkiet.

Under Side-resan i september började jag leta efter jobb i Turkiet. Jag pratade bland annat med ett sjukhus som ville anställa mig, men med vädigt dålig lön.

I början av September sa jag upp mig från jobbet och i November gick flyttlasset till Turkiet. Ångrar inte en enda sekund att jag flyttade från Sverige, och vad som kan ses som ett bra jobb, trevlig umgängeskrets och god levnadsstandard. Många tyckte jag var helt galen och var säkra på att jag bittert skulle ångra mitt val. Jag var dock så kär i Orkun och ville innerligt testa mina vingar. Ibland måste man chansa i livet. Jag  vet fortfarande inte var denna resan kommer ta mig, men en sak vet jag och det är att jag är lycklig, Jag vaknar upp intill världens finaste kille varje morgon, har en mängd underbara kompisar och ler och skrattar mycket oftare än vad jag gjorde förut.